Trodde inte det skulle hända mig
Har länge funderat på om jag ska skriva detta eller bara låta det vara. Har berättat det för en person, en vän, bara hon vet. Jag trodde att jag vid det här laget skulle ha "glömt" det men det har jag inte och därför tänkte jag ta upp det här. Ni som läser detta är ju mestadels mina nära och kära så tänker att då kan jag lika gärna berätta för er här.
Tänkte börja med att säga att jag mår bra. Mår varken psykiskt eller fysiskt dåligt idag. Men tidigare i sommar fick jag missfall. Detta var en graviditet som inte planerad och som jag heller inte visste om förens jag fick missfall. Jag var inte långt gången, när jag räknat på det så kan jag som mest varit i v.5. Jag har och hade spiral och blev trots detta alltså gravid. Det var i Juni, midsommar mer exakt. Vi var iväg i kalmar för att fira midsommar med Dannes mamma och hans syster med familj. Jag hade haft molvärk sedan vi åkte från tidaholm på tisdagen tror jag. Jag trodde ju att det var mensen som var på g även om det var aningen tidigt.... eller sent hade väl inte hundra koll på om det var en månad sedan eller två jag hade mens senast om sanningen ska fram. Men som sagt molvärk från tisdagen. Sedan vet jag inte om det var onsdagen eller torsdagen som blödningen kom. Men det började inte litegrann som det brukar göra utan kom rejält från början. Började blöda sent på kvällen/natten och fick lite panik då vi var på en camping och jag hade ju inte räknat med att få mens så hade inte tagit med mig så mycket skydd. Som tur var hittade jag något att ha under natten iaf i resväskan :P Dagen efter hade jag extremt ont i ryggen. Smärtan kändes exakt som när Alfreds förlossning drog igång. Värk runt svanskotan. Men denna värk kom inte var tredje eller femte minut utan var konstant. Jag var uppe i ca tre timmar innan jag gav upp. Det gjorde så ont att det kändes som jag behövde kräkas och av bara tre timmar med denna smärta gjorde mig helt slut. Jag fick två värktabletter av svärmor mot "mensvärken" och gick och la mig i husvagnen och lyckades somna och sova några timmar. När jag vaknade upp kändes det bättre men absolut inte bra. Var tvungen att gå på värktabletter var tredje timme för att orka med att vara vaken. Vi hade ju två barn och ett midsommarkalas att planera. Kändes inte rätt att ligga i sängen hela dagen direkt. Jag skyllde på mensvärk och hade inte en tanke på att det kunde vara något annat.
På fredagen var det midsommarafton! Jag vaknade upp och tog direkt tablett som jag fortsatte med var tredje timme och var ändå pigg då. Jag hade ork och smärtan som jag hade dagen innan hade försvunnit. Eller ja, det kändes mer som vanlig mensvärk nu. Helgen gick bra för övrigt men jag fortsatte blöda som ett såll. På måndagen åkte vi hemåt och jag fortsatte blöda några dagar efter det med. Jag har haft mensvärk innan så jag spytt men den smärtan som jag hade den dagen i kalmar hade jag aldrig förr upplevt och heller aldrig blött så mycket vid mens innan. Så väl hemma tänkte jag igenom det och insåg att "jag kanske ska ta ett test.... iaf för att utesluta ett missfall!". Så jag kissade på stickan. Det tog inte många sekunder innan jag anade två streck på stickan. Jag satt ändå och väntade ut fem minuter för att vara säker och tänkte "det är min hjärna som spökar". Så jag satt inne på toan med testet framför mig och stirrade rakt in i väggen... i fem minuter. Sedan tittade jag på testet som tydligt visade två streck. Jag fattade ju vad det innebar. Jag var inte gravid, jag hade varit gravid! Direkt går man igenom vad man gjort. Har jag druckigt? Har jag ätit något farligt? Tänk om jag förvärrade allt med alla alvedon? Har mitt blodsocker legat högt? Helt enkelt VAR DET MITT FEL?
Som sagt detta var inget planerat och heller inget jag visste om förens det var över men man lägger ändå skulden på sig själv och jag har haft svårt att helt släppa det. Jag tog även test dagen efter som visade positivt dock svagare två streck och sedan tog jag ett nytt test två dagar efter det och då var strecket nästintill osynligt.
Efter detta fick jag dock sådana problem med blödningar titt som tätt. Jag blödde efter sex, efter att jag varit på toa och gjort nummer två och när jag helt enkelt behövde ta i mer än vanligt. Jag var även väldigt öm där nere. Efter ca 1,5 månad med besvären sökte jag hjälp hos en barnmorska för att kolla så allt verkligen stod rätt till. Ringde MVC i Tidaholm och efter ett par timmar ringde de upp. Dock var de uppbokade någon månad framöver och den barnmorskan jag pratade med tyckte att vi skulle kolla upp det så fort som möjligt. Så jag fick en tid samma dag på eftermiddagen fast då i Hjo! Mamma följde med mig för att ha hand om barnen under tiden. Dock berättade jag aldrig för mamma hela historien utan bara att jag hade lite problem med blödningar. Barnmorskan var jättebra. Dock gjorde det extremt ont när hon började med gynundersökningen. Kunde verkligen inte slappna av och låg hela tiden och sa "aaj, oooh, ajajaj". Till och med så pass att tårarna började rinna för att det gjorde så ont. Spiralen satt som den skulle och hon kunde inte med blotta ögat se någon tumör eller annat konstigt. Dock hade jag en extremt lättirriterad livmodertapp. Vi minsta lilla beröring började den blöda. Detta gjorde att hon inte kunde ta cellprov där och då eftersom jag efter gynundersökningen återigen blödde som ett såll. Hon avslutade besöket med att säga "Det enda vi kan göra nu är att ta ett cellprov och sedan utgår vi från det". Vilket i mitt huvud blev till "jag är ganska säker på att du har cancer så vi måste kolla hur illa det faktist är". Hon bad mig att ringa redan dagen efter och boka in ett cellprov. Eller när jag slutat blöda eftersom det kan bli fel resultat om man blöder för mycket. Så jag ringde efter ett par dagar och bokade in ett cellprov. Detta cellprov kunde jag som tur var bara komma in snabbt i Tidaholm och göra. Måndagen veckan efter hade jag fått tid. Dock fick jag stanna kvar på jobbet och ringde då och avbokade cellprovet. Jag började googla.... så klart! Missfall, blödning, öm, livmoderhalscancer. Ju mer jag googade desto värre blev det. Till slut satt jag framför datorn och grät. Tänk om det är så att jag har livmoderhalscancer och därför fick missfall och de symptom jag har nu? Läste om kvinnor som fått ta bort delar eller allt som gör att man kan bli gravid. Jag ville inte veta längre. Jag kunde inte få ett provsvar som sa att jag skulle behöva operera bort min livmoder och därav aldrig mer kunna bli gravid igen, inte nu, inte efter ett missfall!
Nu har många veckor gått och jag har ännu inte vågat boka om det där cellprovet. Jag vet att jag måste! Häromdagen frågade mamma mig hur det där cellprovet gick? Jag svarade med att det hade varit så mycket på jobbet så hade inte hunnit tänka på det... det var väl halva sanning. Hon fortsatte med att berätta att en av våra leverantörer på jobbets dotter hade missat tre cellprov och hade därav missat sin cancer som hade spridit sig så pass nu att hon hade fått operera bort allt! Livmoder, äggstockar, äggledare... allt! Tjejen är inte ens 30 och hade ännu inte fått chansen att föda sitt första barn och pga av att hon missade sina besök kommer hon aldrig få den chansen heller.
Imorgon har jag ställt en påminnelse "RING OM CELLPROV".
