Jag bröt ihop...
Häromdagen bröt jag ihop! Verkligen bröt ihop. Jag har inte sovit en hel natt på kanske 2-3 veckor. Sjukdomarna har avlöst varandra vilket har lett till att när Jack blivit frisk från magsjukan så åkte Alfred på den detta följt av förkyldning som ALDRIG vill ge sig.... Snoriga barn= barn som vaknar fem gånger per natt= gnälliga barn på dagen eftersom de inte sovit på natten= trött mamma! Inte nog med alla sjukdomar och sömnlösa nätter så har ju Jack haft ont av växtvärk. Vaknat både natt och morgon och bara skrikigt för att han har ont i benen. Och det värsta.... Jack har kommit in i den värsta trotsålder man kan tänka sig, ja som jag kunde tänka mig iaf. Och han är värst mot mig, antagligen för att jag "the good cop" i sammanhanget. Varje morgon är en kamp med kläder, med frukost, med blöjan... det enda som faktist funkar än så länge är tandborstningen.
Så sömnlösa nätter, sjuk och gnällig Alfred dagtid och en sjukt trotsig Jack ledde till mitt lilla sammanbrott häromdagen. Det var en sådan där dag när både Jack och Alfred hade gnällt konstant sedan vi gick upp. De ville inte äta, de ville inte sova, inte byta blöja, inte leka, inte titta på film.... På kvällen satt vi framför tvn och skulle äta kvällsmat. Jack gallskrek av ingen anledning och helt plötsligt slänger han iväg sin mugg, jag höjer rösten och säger åt honom att nu får du äta annars får du gå och lägga dig. Han svarar med skrik och ett "neeee" och plötsligt puttar han ner sin skål med kvällmat, ner på mattan så skålen vänder sig uppochner. Där flyger jag upp, skriker för kung och fosterland " JACK, NU LÄGGER DU AV!!!! JACK LÄGG AV, LÄGG AV!!!!". Och av det blir ju allt bara ännu värre.... Jag säger argt till Danne att "TA HONOM, TA HONOM NU, JAG KLARAR INTE DET" och springer ut i köket och tårarna bara forsar! Jag var så arg, så trött, så ledsen, så skamsen, så... ja allt. Jag har aldrig skrikigt så på Jack. Det här var första gången sedan jag blev mamma som jag faktist bröt ihop, på allvar. Jag skämdes och kände samtidigt att jag orkar inte det här. Jag flyttar bort ett tag, tar in på hotell, bara jag, jag orkar inte. Jag andades ett tag, samlade mig och försökte intala mig att "det bara är en period". Trotsåldern och alla sjukdomar och sömnlösa nätter kommer snart vara över. Jag hoppas och jag tror!
Inatt fick jag sova i gästrummet på övervåningen. Jag och Danne pratade efter mitt lilla sammanbrott och jag sa det att jag MÅSTE få mer hjälp med barnen just nu. Han förstod och lovade att hjälpa till mer. Så inatt fick jag sova ut i ett eget rum, en våning ifrån barnskrik och sömnlösa nätter.
