En glömd förlovningsdag blev en heldag på sjukhuset!
Under undersökningen får jag återigen en "svimattack". Tuppar inte av då men blir illamående och snurrig och helt svettig. Vi får avbryta undersökningen och jag sätter mig upp och dricker vatten. Går snart över och hon kan fortsätta sitt arbete. När undersökningen är klar återfår jag svimningskänslan och blir sittandes ett tag i stolen innan vi går ut till bilen. Väl i bilen känner jag mig som vanligt igen. När jag svänger in på vår väg kommer den där känslan tillbaka igen. Parkerar bilen och blir sittandes där ett tag tills jag känner att jag kan lyfta jack utan att svimma. Öppnar dörren, sätter ner jack på golvet och mig själv på en av köksstolarna. Sedan händer något! Vaknar några minuter senare på köksgolvet av att jack klappar mig i ansiktet, fortfarande iklädd mössa och jacka. Han är glad dock, tror väl att jag bara busar med honom. Försöker känna efter om jag slagit mig någonstans, men ingen smärta. Mår fortfarande illa och känner mig ganska groggy men blir snart normal igen. Ringer Danne och berättar att jag blivit så där konstig igen och den här gången svimmat! Han ber mig ringa tillbaka så fort jag blir sämre igen. Ringer min barnmorska och berättar att jag tuppat av. Nu trodde hon inte längre att det handlade om venacava då jag oftast står upp när svimningskänslan kommer. Hon ber mig ringa mödravården i Tidaholm för att höra om de kan komma mitt blodtryck. Skönt tänkte jag, slipper jag åka till Skövde igen. Hon lät inte heller speciellt oroad utan mer att "det kan bli så vid gravididtet". Jag googlar fram telefonnumret till mvc och ska precis ringa när dolt nummer ringer. Det var min bm som nu hade pratat med förlossningsläkaren som visst tyckte att jag skulle komma in, och Jah fick absolut inte köra själv. Okej, då var det vara att sjukskriva sig från jobbet igen, ringa dagis om att jack inte kommer, försöka fixa skjuts till Skövde. Så klart så jobbar alla så det här med skjuts var ju inte det lättaste. Danne lyckas lösa det så han kommer och hämtar mig och lilleman och vi åker till sjukhuset. Räknade med att få vänta några timmar på läkaren som sist. Men ganska direkt får jag ett rum på förlossningen och de kollar blodtryck, puls och lyssnar på bebisen. Sedan dröjer det kanske en timme tills läkaren kommer.
Under tiden sitter jag i väntrummet med en herre som berättar att han är där med sin dotter. "De hörde inte riktigt hjärtljuden på senaste ultraljudet, det behöver ju inte vara något, han kanske bara låg lite konstigt". Jag säger att det säkert inte är någon fara, kan bero på så mycket att de inte riktigt hörde det, mycket fostervatten, att bebisen låg långt bak etc. Han pratar på om att det finns så smidig barnmat nu för tiden, frågar lite om min förra gravididtet och även denna. Jag frågar om det är hans första barnbarn men nej, det andra, den andra pojken är på väg ;) efter ett tag kommer hans dotter ut, helt förstörd av gråt! Han ställer sig upp och hon skakar bara på huvudet och bryter ihop. De blir ståendes mitt framför mig kramandes i gråt. "Var det så illa?" Frågar han henne, hon svarar med att nicka och säger att de får komma tillbaka en annan dag för att.. Ja...
Innan de går nickar han åt mig och jag nickar tillbaka. Hade inte varit nervös innan med just då kom det. Tänk om bebisen faktist inte mår bra. Hjärtat hörde vi men tänk om det är något annat. Väl inne hos läkaren så frågar han mig grundligt om hur jag mått. Han utesluter venacavasyndrom och tror snarare att det är något fel på mitt hjärta! Han skickar mig med en remiss till medicinläkaren för att kolla upp hjärtat. Väl på akuten så får jag komma in ganska omgående, trots nästan fullsatt väntrum. De tar massa blodprover, ctg, blodtryck, temp. Proverna skulle ta ca en timme. Ganska snart efter det blev vi åter inkallad till ett eget rum. Där tar de ctg återigen. Runt 21 kommer läkaren äntligen och berättar att jag lider av "-----", ja något fint ord som jag inte minns :P han sa något om att det handlade om blodkärlsnågonting :P det var inte helt ovanligt vid graviditet eller typ hög feber. Det handlade iaf om att blodet och vattnet i kroppen "felplacerades" och när det gjorde det så blev jag svimfärdig. Tyvärr sa att han detta nog kommer hålla i sig några veckor. Inget jag kommer ha hela livet och troligen inte heller hela graviditeten. Men jag kommer få stå ut några veckor med att svimma titt som tätt! Det kan hjälpa med stödstrumpor så får väl leta fram de där sexiga strumporna. Jag ska inte köra mer än nödvändigt men han sa att jag kunde köra små svängar. Men så fort jag känner av att jag börjar må dåligt ska jag lägga mig på rygg för att förhindra att svimma helt. För en gång skull var han helt säker på sin sak, det var det där fina ordet jag led av! Känns skönt att inte få svaret "det kan bero på.." Utan nu vet jag säkert :)
Efter att jag pratat med läkaren fick vi åka hem! Jack somnade efter två minuter i bilen. Vi svängde förbi donken och köpte med oss varsin burgare i bilen hem.
På vägen till Skövde utbrister Danne "grattis på förlovningsdagen". Fan också, hur kunde jag glömma? Som tur var kom han på det i samma sekund som han sa det. Så ingen av oss hade förberett något eller köpt något :P kändes dock lite skämmigt att HAN kom på att det var vår förlovningsdag :P jag brukar ju liksom ha koll på sådant, skyller på att jag haft mycket annat att tänka på ;P så det här året firades vår förlovningsdag på det mest romantiska sätt. Tandläkaren, svimattack, 5,5 timmar på förlossning och akuten och storslagen avslutning i form av donken i bilen hem :P för min del gjorde det inget att jag inte fick rosor och choklad det här året. Är tacksam att de båda var med mig på sjukhuset idag! Jag har världens bästa familj!
