Fyra veckor!
Min stora lilla plutt!
Igår käkade Alfred kl 23 som vanligt. Sista kvällsmålet äter han oftast runt 23 och sedan går vi och lägger oss för natten. Nästa mål brukar vara vid 02. Men inatt struntade jag i att ställa klockan och vid 05 väcker lilleman mig för då är han hungrig! Jag fick alltså sova mellan 23-05 :D igår blev han fyra veckor och det känns som han växt så sjukt mycket under bara de fyra veckorna han funnits utanför min mage. Nu reser han sig när han ligger på mage. Idag drog han upp knäna under sig :O fick lite panik och tänkte "vänta nu, redan?". Ne han är långt ifrån att krypa men han drog upp knäna under sig och lyfte upp rumpan. Och som sagt när han ligger på mage, både på en filt på golvet och på mitt bröst så lyfter han huvudet själv. Inte bara en gång litegrann, utan han lyfter det verkligen, ändrar flertalet gånger håll han tittar åt och känns sjukt stark i nacken! Och han är ofta vaken och tittar sig omkring.
Jag tror att jag äntligen faktiskt fattat att Alfred är min son, Jacks lillebror! Han kom så plötsligt, utan att vi egentligen var förbereda. På vägen till förlossningen trodde vi ju inte att vi skulle komma därifrån med ett barn. Väl där när bm säger att "idag blir det bebis" så accepterade jag det väl för stunden. Kände väl bara att "nu kör vi!" Ocv gjorde det, men om jag egentligen fattade vad som hände? Hmm...
Men nu, var dag som går så blir jag mer förälskad i denna lilla varelse! Jag älskade honom från första stund. Men nu känns det annorlunda när jag tittar på honom. Det är precis som jag fattat att han är min och han är inte till låns. Nu kan jag sitta och titta på honom och allt runtomkring bara, ja det bara försvinner! Dock kommer man snabbt tillbaka till verkligheten när storebror här hemma skriker till eller ska visa hans leksak eller liknande ;)
Jag är väldigt rädd för att säga för mycket. Alltså jag är rädd för att säga att det går bra med risk att det då ändrar sig. Jag är livrädd för att säga att att Alfred faktist mår bra för att jag är så rädd att han då inte kommer göra det. Jag är rädd för att säga att jack tycker om sin lillebror och att det faktist går bra, med risk för att jack då ska bli sjukt avundsjuk... Alla dessa rädslor som kommer med mammalivet :P jag är livrädd för allt som kan hända. Inget har hänt men det finns så mycket som kan hända, och allt det där gör mig galen. Men så är det att bli mamma, så är det att vara mamma. Bara acceptera ;)