En stressig morgon!
Idag var det dags för dagis igen! Och trots att jag nu fått tillbaka mitt körkort och får köra så tänker jag att ska jag ska försöka gå till dagis ändå. Typ enda motionen jag får så man får ju passa på :P som vanligt med småbarn så är det alltid något som blir kaos innan man ska ge sig iväg. För det första hade Alfred en ät-natt så han hade vaknat fyra ggr för välling= trött mamma! När jack gick upp vägrade han ha de blåa strumporna, han skulle ha de svarta, ja men visst, ät din smörgås nu! "Ne titta spindel, traktor", "ne jack vi får titta på det när vi kommer hem från dagis" gallskriiiik. Okej mackan är uppäten, på med ytterkläder. Jacka, skor, mössa, vantar... "inte de, inte de, inte deeee" ne men då byter vi väl vantar då! Okej svarta vantar på, overallen på till Alfred, "jack kom med Alfreds mössa NU". Ut med vagnen ute i bilen, i med ungarna, Jack ställer sig bara i vagnen och säger "jack gå", "ne Jack sitta vagnen NU" ryter mamma tillbaka. Okej dörren är låst nu går vi! Nej just det regnbyxorna! Öppna dörren, och vart fan la jag regnbyxorna nu då?! Just det de ligger kvar i bilen. Låsa dörren igen, hämta byxorna, okej NU går vi! Klockan är... 08.54 och vi ska vara på dagis 09! Just då börjar lilleman krysta från vagnen och en sur bajslukt når min näsa. NEJ, NEJ, NEJ! Jag springer vidare med tanken "äsch jag för byta när vi kommer fram till dagis"... tills jag kommer på att jag sket i att ta med blöjväskan 🙈 några minuter efter nio kommer vi iaf fram till dagis och kan snart börja vägen hem för blöjbyte. På vägen hem känner jag att jag börjar må illa och trots att jag lugnat ner mig rusar hjärtat som satan. Hem och testa blodsockret, 17.6! Okej stressen fick mitt bs att skjuta i höjden. På 30 min hade det gått upp nästan 8 mml trots att jag inte ätit något. Sätter Alfred i gåstolen och sätter mig i soffan och pumpar i mig extra insulin, testar ketoner för säkerhets skull. Rädslan över att få ketoacidos igen slår mig och hjärtat börjar rusa ännu mer, illamåendet blir värre, jag måste spy! Bör jag ringa någon? Kommer jag svimma? Kan jag ta hand om Alfred nu? Jag ringer Danne, säger åt honom att ringa upp mig om 5 min för att se så jag mår bra, han blir arg trots att jag försöker förklara att det handlar om stress, jag kunde inte rå för att bs steg så nu! Kollar bs var femte minut "har det gått ner nu?", "nu då?", "nu då?". När det börjar gå ner börjat jag andas ut, hjärtat slutar rusa och lämnar mig istället i soffan med en filt. Fryser, ont i magen, vill bara spy! Men jag mår bättre, tror inte längre att jag ska dö.
Så nu sitter jag här under min filt, Alfred sover och jag tänkte göra mig en kopp te för att försöka värma mig! Inte helt återställd men det gick ju bra. Och allt detta pga att jag inte ville komma sent till dagis...
