Mer stress än jag klarar av!
Just nu är det så mycket smågrejer som hopar ihop sig och blir en jätteångest. Jag är så grymt stressad över att få ihop alla delar att det känns som allt bara faller samman. En liten grej blir just nu en jätteprocess. Första hindret för att bli av med min stress är typ över iaf. Det är certifieringen på jobbet som nästan är avklarad. Det har varit så sjukt mycket nytt att lära sig, nya rutiner, nya tillvägagångssätt och nya regler. I måndags hade vi själva "provet". I veckan har både kontrollanter från jordbruksverket, miljö och hälsa samt cerfifieringspersonalen som gick igenom ALLA papper, varenda liten vrå och kniv och kollade så allt var enligt protokollet. Iom att jag är ensam kallskänka på stället hade jag ingen direkt att fråga om mina nya rutiner, ingen att bolla ideer med eller någon som jag kunde skylla på om något var fel ;P Haha ne men detta har varit en otrolig stress och oro. Jag hatar att misslyckas! Hade min avdelning inte blivit godkänd hade jag ju jag stått ensam med misslyckandet vilket kändes skitjobbigt. Men jag blev godkänd som tur var!
En annan stress är lille Alfred igen. Härom veckan satte han en äppelbit i halsen och det tog totalstopp. Jag och pojkarna satt och åt frukost och båda fick ett äpple efter mackan. Alfred äter äpple varje dag ju! Han hostar först till och sedan kommer det inget mer ljud. Han börjar slå med händerna i bordet och jag skriker åt Jack att gå in till soffan. Det första jag kom att tänka på var konstigt nog att Jack inte fick se på när jag vände lillebror uppochner och slog honom i ryggen. Efter vad som kändes som en evighet kräktes han upp äppelbitarna med blodblandat saliv. Jag satt och hyperventilerade och kände mig bara så jävla arg. Vet inte på vad eller vem utan jag var bara så arg så jag kunde slagit sönder något. Alfred fortsatte hosta och jag kunde inte släppa tanken att det kunde finnas något kvar. Så jag ringde 1177 och de sa åt mig att de hade bokat in oss på en tid hos läkaren i Tidaholm 11.30 men att hon inte tyckte att vi skulle vänta så länge! "Åk in direkt till vc och be en läkare titta på honom. Säg i receptionen att du pratat med oss och att detta inte kan vänta". Så jag ringde chefen och sa att "jag kan inte komma idag för att sonen har satt i halsen och nu måste vi in til läkaren och kolla så inget sitter fast i...... sitter fast i luftstrupen". Där kom tårarna! Den där ilskan hade nu vänt till tårar. Ringde Danne och berättade vad som hänt. Sa att jag ringer tillbaka efter att vi varit hos läkaren och att han inte behövde komma hem. Jag slängde in båda barnen i bilen och sprang in på vc. Ganska snart fick vi träffa en läkare som mätte syresättningen vilken var på 89. Läkaren säger att syresättninge n ska ligga över 95 men fortsätter med att vi får åka hem och ta det lugnt. Han får inte gå till dagis och börjar han hosta igen, kräks eller får feber skulle vi åka direkt in till akuten. Så jag stannade hemma, lyssnade hela tiden så han andades normalt, höll koll så han inte överansrängde sig och gick runt på kaffe. Just kaffe är för tillfället min bensin. För förutom att jag fortfarande går och oroar mig över att Alfred ska sätta i halsen så har han ju även kommit in i en skrika-på-natten-period. Japp, var kväll vid 00.00 börjar han skrika. Håller på uppemot en timme och börjar igen vid två-tretiden. I förrgår kom jag inte upp ur soffan efter att jag slumrade till efter jobb/dagis. Jag hade lagt Alfred och satt på en film åt Jack och där bredvid honom somnade jag. Efter någon timme vaknade jag av att Alfred skrek inifrån sovrummet. Jag vet inte vad det var men det kändes som kroppen hade stängt av. Jag kunde verkligen inte resa mig upp! Det kändes som alla mina inre organ vibrerade fast kroppen inte gjorde det. Vet inte hur lång tid det tog med efter ett tag lyckades jag iaf resa mig och hämta Alfred.
Kanske ett tecken på alldeles för lite sömn, för stressig vardag och lite för mycket psykiska påfrestningar det senaste. Mitt insulin biter inte på mig längre. Jag ska träffa min sköterska på måndag så vi kan gå igenom allt. Vid stress utsöndras ju kortisol vilket för en diabetiker är en blodsockerhöjande faktor. Jag tror att min kropp har alldeles för hög stressnivå för tillfället så insulinet räcker helt enkelt inte till för att sänka blodsockret. Detta i sig är ju en exrem stress bara det. Jag har legat högt i några veckor nu och jag känner ju redan hur kroppen har tagit stryk av detta. Mitt psyke främst, jag har extremt lätt för att bli irriterad, arg och ledsen så att jag gråter!
Just nu är det så många runtomkring som mår dåligt. Folk är deprimerade, får nya diagnoser, cancer som sprider sig, cancer som dödar!
Hösten rusade in i år mer färggrann men grå än vanligt. Men det kommer vända! Ett steg i taget....
