Det finns alltid någon mer som upplevt precis samma sak!
Så imorse var jag ännu en gång hos barnmorskan och denna gång kunde jag ta cellprovet. Jag började blöda men hon sa att det var ern normal blödning denna gång som väldigt många får efter ett cellprov. Dock var jag fortfarande extremt öm där nere. Men jag har fått tid till läkaren nu! Igår kom det på posten. Dock får jag vänta två veckor ytterligare. Min barnmorska var förvånad över att jag fått tid så snabbt. I min värld så tyckte jag att jag fått tid så sent och skulle behöva vänta så länge. Men hon vet väl mer hur långa väntetider det brukar vara och jag är i vanlig ordning bara en stressad patient som tror att sjukvården bara är långsam(fast jag egentligen vet att de jobbar så fort de kan). Men jag har en tid hos läkaren inbokad och jag har tagit cellprovet nu. Jag har även ett ultraljud inbokat för att kolla efter evetuella cystor eller tumörer. Cystor på äggstocken har jag haft tidigare! Då hade jag sjukt ont. Svimmade på akuten av smärtorna. Samtidigt hade jag ju även en inflammerad blindtarm så att jag hade ont var väl inte så konstigt. Dock sprack denna cysta(cystor, tror jag hade två) av sig självt under gynundersökningen då. Så jag hoppas och tror att mina problem bara beror på en ofarlig cysta. Men jag vet ju inget ännu! Så jag väntar, avvakar och försöker att inte tänka på det så mycket.
Jag är inte lika rädd längre. Visst spricker rösten när jag pratar om att jag är så orolig över att det kommer visa något som gör att de kommer behöva operera bort allt som gör att jag kan bli gravid igen. Det har nog blivit lättare ändå sedan jag började prata om det. Fick ett sms av Bonnie häromdagen "hej bjuder du på en slät kopp kaffe. Vill tjöta lite". Så hon kom hit, hon berättade att hon läst min blogg och frågade hur det var med allt. Jag sa att många tycker nog att det är tabu att prata underlivsbesvär, cancer och missfall. Jag tror att många har läst min blogg och vet allt och vill fråga men vågar inte. Som jag sa till Bonnie. Jag själv kan prata om det men jag kommer inte ta upp det. Det är inte så att man säger över en kopp kaffe "btw jag fick missfall i juni och nu pågår en utredning för cancer på mig". Jag svarar om ni frågar och jag tycker man ska prata om allt. Det är inte tabu! Det är bra att prata :) Det kommer bara göra det lättare att ta sig igenom all oro och ångest och detta gäller allt.
Idag tror jag inte att jag har cancer, jag tror att jag kommer kunna bli gravid igen om jag vill det utan att få missfall och jag tror att läkaren kommer hitta en behandling som tar bort mina besvär så jag kan återgå till mitt normala liv :) Det löser sig, det gör det alltid!