Jadu lilla Alfred!
Det kom ett brev på posten häromdagen "Till vårdnadshavare för Alfred Damberg". Ett brev från sjukvården, trodde det var tandläkaren eller liknande. Det där efterlängatde brevet från öron/näsa/hals hade vi ju redan fått. Men i brevet stod det att de mottagit en vårdförfrågan från BVC Tidaholm av barnläkaren. Jag försökte ringa bvc direkt och fråga vad detta gällde. Inget svar utan de ringde upp dagen efter istället och jag fick prata med barnläkaren som vi var hos på ettårs-kontroll. De hade inte alls släppt alla misstankar om någon "utvecklingsstörning". Jag minns att jag var så glad efter ettårskontrollen för att vi bara hade öronen att fokusera på nu eftersom läkaren satt att han hade fått så mycket styrka i musklerna nu och att vi kunde släppa det? Visst sa hon så? Ne, tydligen inte. Nu väntar vi på en tid hos barnläkaren i Skövde för att utesluta att han faktist har någon funktionsnedsättning. Visst har han varit sen med att sitta, med att ställa sig upp, han går inte än (14 månader) och han har många ljud för sig men inte så många ord än. Annars är det ju inget som vi märker på honom. Han har väldigt lätt för människor nya som välkända ansikten, för det mesta glad och äter bra, går upp i vikt som han ska. Inte alldeles för mycket och han är definitivt inte underviktig. Han ser bra och älskar att undersöka små, små grejer exempelvis små prickar på leksaker, lampor etc.
Danne är inte typen som oroar sig förens vi får någon bekräftat. Jag är helt tvärt om. Tänker det värsta från början, på så sätt kan ju allt bara bli bättre! Men nu hade jag ju lyckats släppa den här oron för att något skulle vara "fel" med Alfred. Jag ser bilder på barn i hans ålder på fb och insta som står, filmer där de går och smått springer men jag har lärt mig tänka "det kommer, han går när han känner sig redo". Men nu är jag tillbaka på noll. Nu kommer ju alla "fel" han gör bli till något han gör för att han säkert han en utvecklingsstörning. Jag vet att om så är fallet så spelar det ingen roll. Det är inget jag kommer deppa ner mig för och jag tror ju inte att det är något Alfred kommer ha ont av. Jag menar han blir ju inte sämre på något sätt för att han isåfall skulle få en diagnos! Han kommer ju fortfarande vara vår lilla bus och knasunge, vår glädjespridare. Ne den ev. diagnosen skrämmer mig inte. Vad som "skrämmer" mig är isåfall om han måste medicineras och om han isåfall kommer bli behandlad annorlunda trots att det inte märks på honom? Ne nu ska jag inte tänka så långt.
"Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya"
För att avsluta på ett så glatt sätt som möjligt så måste jag visa vad som stod utanför mig dörr häromdagen. Hade fått blombud från Isabelle med familj som tack för dop-tårtorna. Ett blombud blir så speciellt på något sätt, man känner sig så speciell :) Tack så hemskt mycket för den fina vårblomman. Det var precis vad som behövdes i mitt \"vinter-andandes\" kök ;)
