Mammadib.blogg.se

Under lördagsnatten kunde jag inte sova, hade fruktansvärt ont i ryggen. Långt ner, strax över rumpan satt värken. Hur jag än låg så smärtade det! När jag vaknade vid halv nio gick vi upp och jag fixade frukost till jack, bäddade ner honom i soffan och satte på ett avsnitt av marsha och björnen. Jag lade mig på andra sidan av soffan och andades igenom ryggsmärtan. Tyckte det var så konstigt eftersom smärtan kom stötvis, höll i sig några sekunder och sedan var det bra ett tag igen. Danne låg fortfarande ocv sov. Jag försökte ropa upp honom, mest för att jag hade så ont att jag hade svårt att ta hand om Jackis som nu började klättra på mig där jag låg i soffan. Tog ett tag innan Danne kom upp. Väl uppe sa jag att "detta kan vara värkar". Han tyckte direkt att vi skulle ringa förlossningen. Dock var han väldigt lugn och sansad. Jag sa att vi klockar värkarna allra först, sedan gör det inte SÅ ont att vi ska åka in. Men att det kanske var idé att lämna av Jackis hos mamma ifall vi behövde åka in. Vi packade ihop lite kläder till jack och jag laddade hem en värkapp Där Danne fick sätta på den när jag sa att värken började och stänga av när den Var borta.

Väl inne på förlossningen får vi ett rum omgående. De kopplar upp mig på ctg och kollar hur öppen jag är, 3 cm! Dock är tappen inte helt utplånad. Första bm var en sådan där glad och gullig bm som jag verkligen inte ville ha under förlossningen :P ni vet en sådan som klappar ens hår och säger hur duktig man är med en len röst. Vi ber om mat eftersom ingen av oss hade ätit något alls! Jag fick en matbricka med ris och någon currygryta. Älskar curry men just där hade jag börjat må fruktansvärt illa. Fick Max i mig en gaffel ris av den där maten. Sedan spydde jag... 

Värkarna blev betydligt värre och jag gick omkring och gungade höfterna från sida till sida. Danne satt i en fåtölj pch skrattade åt mig "du ser ju ut som en dansbandssångare". Helt plötsligt känner jag att det börjar rinna mellan benen. Gick då fortfarande i mina leopardtrosor och ljusa jeans :P jag blir lite glad för jag tror att det är vattnet som gått! Det gick aldrig med jack så hade hoppats att det skulle gå den här gången :D jag säger till Danne att "nu tror jag vattnet gick". Med leende på läpparna går jag in på toan för att kolla efter. Möts att helt blodfyllda trosor och byxor! "Danne ring efter någon jag blöder... Jättemycket!". En bm kommer in på toan där jag sitter, den där gulliga bm! Hon möter mig med ett "ojojojoj" och ett glatt leende. Jag får sitta kvar på toan för att det rinner blod från mig. Kändes seriöst som jag kissade trots att jag inte tog i, det bara rann! De bytte nu mina blodiga trosor och byxor mot nättrosor, blöja och nattskjorta. Sedan fick jag gå till britsen och lägga mig och världens bästa läkare kom in och undersökte mig. Inget vatten hade gått, men på två timmar hade jag öppnat mig till 7 cm och tappen var nu helt utplånad. De frågade om jag ville ha någon smärtlindring men nej, inte ens lustgas? Ne just då tyckte jag att jag ändå kunde andas mig igenom smärtan. Ca en halvtimme senare började värkarna göra extremt ont och jag bad de sätta på lustgasen. Dock hatar jag verkligen lustgas, jag tycker man blir så slö i kroppen att det känns som jag har lågt blodsocker. Och det ger mig mer panik än hjälper mig. Mardrömmen för mig är ju att få lågt under förlossningen. Så jag tog två andetag i masken och sedan andades resten av värken. De sa åt mig att jag får ingen effekt om jag inte andas mer än 15 sekunder i masken men jag vågade ärligt talat inte det. Både läkaren och en barnmorska sitter och väntar på att det ska sätta igång, trots att jag bara var öppen 7 cm senaste kollen. Helt plötsligt börjar jag blöda extremt igen och trots att jag inte var helt öppen och bebisen låg lite för långt upp i gången så fick jag börja krysta. Läkaren lägger en hand på mitt knä och säger "titta på mig nu, när nästa värk kommer så krystar du för nu blöder du alldeles för mycket". Jag nickar till svar och trycker på allt vad jag kan. De kallar in ett akutteam, de förklarat hela tiden att bebisen mår bra! Det är ifall de måste ta ut den med sugklocka. Fem personer kommer inspringande och ställer sig till vänster om oss och börjar fixa med något på en brits. Jag fokuserar på läkaren framför mig och att andas mellan krystvärkarna. En till kommer och jag krystar allt vad jag kan. Jag ser hur de torkar blod, torkar och torkar. Känner ingen rädsla bara att det känns som jag ska spricka helt där nere :P en tredje värk kommer och nu känner jag verkligen att "jaha, nu spricker jag". Huvudet kommer ut och tillsammans med det ett blodhav som stänker ner alla i personalen. Ser hur de hoppar ifrån bristen med ett "åh". Krystar för allt jag har och där kommer det en bebis upp på min mage, en bebis som skriker! En stor bebis dessutom. Jag hade förberett mig på att bebisen både skulle vara jätteliten och blå och att de skulle ta honom från mig direkt och att han säkert inte skulle andas och att jag skulle få panik! Inget sådant, fick en välmående stor grabb på min mage som skrek. Tittade på Danne som stod till vänster om mig och torkade lyckotårar och utbrister "det blev en lillebror". Vi ger varandra en lyckopuss Och gråter av all kärlek. Jag uppfattar att de torkar blod och väger hur mycket jag tappat. Hör att läkaren säger "det blev en del". Minns dock inte nu hur mycket de sa att jag förlorat. Får se i journalen sen. 

Jag blir kvar på förlossningen i ett par timmar efter det medan de tar med vår fina Alfred och Daniel upp till neonatal där de undersöker honom, ger honom lite syrgas och sätter en sond. Men jag får som sagt ligga kvar i samma position som när jag födde, på rygg med benen högt. Sedan var det ju dags att krysta ut moderkakan. Minns inte att jag gjorde det med jack. Tror ärligt talat att den kom i samband med att jack kom ut. Hade hört och läst att många tycker det gör så ont att få ut moderkakan. Så var lite orolig över det. De bad mig trycka på. Jag tryckte lite så kom den ut, kändes ingenting alls! De klämde på magen och undersökte så inget fanns kvar men hela hade kommit ut :) efter det fick jag fortfarande ligga i samma ställning ett bra tag till. Dela för att de skulle undersöka mig och dels för att jag förlorat så mycket blod. 

De undersökte mig, vilket jag knappt kände av alls heller :P jag trodde ju jag hade spruckit från Ystad till Haparanda men visade sig att jag bara hade två bristningar. Inte spruckit något alls :O de satte två stygn eftersom jag blödde lite. Ett på var sida. Efter två timmar liggandes vresande på britsen fick jag hoppa in i duschen. När jag ställer mig upp ser jag att det är blod överallt :S två meter från sängen tom! Hur gick det till? Väl i duschen blor jag ståendes LÄNGE! När jag tyckt jag tvättat av mig och skulle gå ur duschen tittar jag ner och blodet bara rinner! Det slutar inte, rinner och rinner och rinner! Till slut springer jag ur duschen och sätter handduken som blöja :P dock hinner golvet bli helt blodigt ändå! De är ju vana vid det här men man skäms ju ändå.

 Efter det hade Danne kommit ner till förlossningen för att fika med mig :) kaffet var det bästa måste jag säga. Visst vi hade inte ätit på hela dagen, jo några riskorn som jag spydde upp men jaja. Så de där mackorna var ju rätt goa med ;P men kaffet, åh mums! Efter fikan får jag på mig en svart klänning, kammar mitt hår och känner mig sjukt fräsch med tanke på vad jag just gått igenom :P läkaren kommer in och utbrister "det är inte okej att se ut sådär efter en förlossning! Inte okej". Danne spinner vidare och skämtar om att jag en timme efter förlossningen redan såg ut som en modell. Jättegulligt av de men jag skämdes som satan :P men som sagt kände mig väldigt välmående och fräsch. Kunde snabbt både gå på toa och röra mig utan problem. Hade dock väldigt ont i ryggen. Vilket jag haft under gravididteten med så var väl att jag snebelastat ryggen under några månader.